A French love

Så känns det just nu. Jag är i en värld där allt är vitt, ljuvt och alldeles normalt. Jag gillar det - SKARPT.
Jag vill inte dela mitt liv med orealistiska värderingar. Jag viftar hej då till de nu. Så underbart.
Väntar på att R ska höra av sig, vill ju till han nu. Han är bra. För bra.

Nyss hem kommen från en jätte fin helg. R kom ju hem i lördags morse, så har varit me honom hela helgen och även hunnit med ett arbetspass. Igår var vi på stan och åt lunch, gick på mässa och sen kikade vi på film och gick hem till hans vänner och åt middag och kikade på fotbollen. Så helgen var riktigt bra. Har dock gått och blivit förskyld - känns mindre kul nu när man ska arbeta i 4 veckor utan en enda ledig dag. Men det fixar sig. Åker snart ner till Båstad med gänget, får se hur det blir där nere. Förmodligen mycket jobbb - för mycket till och me. Annars är det prima me mig, mår bra, käner mig helt enkelt harmonisk. Nu ska jag fixa lite och sedan blir det att åka bil hela dagen med mina transportvänner innan arbetet kallar kl 18.
På åters!

Hemma hos R:s vänner med fotboll som efterätt. Imorgon blir det bil med Erik och Nina plus antik letande.

Nu är R hemma så nu kommer jag att vara just som det står - frånvarande. Men återkommer på måndag.

Sitter hemma hos Andrea nu. Vi festar loss på rödvin, skumpa, jordgubbar och massa frukt och glass. Kikar på lite dålig porrfilm och gravar och har det allmämt trevligt. Snart blir de ansiktsmasker, mera vin och mys.
På Åters!

Kom nyss hem från Daniel. Vart inte som vi hade tänkt oss - jag var ryss idag och ännu en förlust fick jag på mig. Nu ska jag inte titta på någon mer forboll för i år. Gick hem, det var int elika rogivande som vanligt, det känndes ganska ansträngt. Lusten fanns som inte där. Lusten kommer tillbaka - de vet jag. Imorgon blir det mys hemma hos Andreas, har inte setts på vet inte hur länge - men ska bli så kul. Efter de så ska jag sova och sen är R hemma. Så nu är den lilla evigheten snart slut. Längtat som en liten tok. Kan det blir för bra? Tanken har skrämt mig. . .

Vart har alla humlor tagit vägen? Hittar benne mig inte en ända. Trist.
Vart lunch med fröken Therese - vi diskuterade resan söder ut. Känns lite nu. Är ju snart dags. VI körde på Kina som vanligt. Var riktigt bra denna gång. Sedan blev det lite sneakers letande. Hittade ett par nya - lite lägre modell, Nike förstås. Med guld sula å allt. Visst är vi ett fint par jag och min Nike med Guld Sula? Ibland säger det bar klick - som vår käre kung myntade. Nu ska jag försöka fixa ihop tvätten och sedan köra den och sen blir det hem till Daniel för en kväll med  Spanjorer och Ryssar. På Åters!

Varför kan en person har så mycket ilska inom sig - jag blir yr. Känns som att personen är ute på havet och inte riktigt kan komma i land. Känns som att personen är så vilsen. Som att årorna har hamnat långt ut i vattnet. En vis vän sa till mig att - förmodligen kommer det vara så där hela livet för den personen. Det skrämmer mig. Hur kan man leva ute på havet och aldrig ta sig in? Jag fick ett råd och det var att jag kan inte hjälpa utan bara stjälpa. Jag slutade vara den som hjälpte för länge sen.

Jag har helt enkelt bestämt mig att sluta vara arg, sluta tänka fel och sluta bry mig i saker som bara gör mig yr. Jag vill leva ett stillsamt liv, med värme, skratt och kärlek. Det får jag i min nuvarande situation - är så otroligt tacksam över det. Snart är cirkeln sluten - snart slipper jag ha mitt liv utspritt, slipper ha mina saker där jag inte har någon uppsyn. Det är ju mitt liv jag har lämnat över i andras händer och det har känts bra - men jag vill ha mitt liv där jag är. Mitt liv har ändrats ganska dramatisk på dessa 3 år - jag har fått nya vänner, nya influenser, nya tankesätt. Jag gillar det - så mycket positivt, så mycket glädje. Idag är jag en bättre människa - men jag har långt kvar att gå. För perfektion uppnår jag aldrig och det vill jag inte heller. Men en bit till vill jag komma.

Idag blir det en sväng ner på stan, träffa Therese. Förmdoligen prata om resan söderut som bär av snart. Ska bli så kul. Hoppas vi får en bil - men tåg kan bli lika kul de me. Ikväll ska jag hem till Daniel, blir fotboll. Annars så händer det inte så mycket - ska hoppa in ett pass på Scandic på lördag. R kommer hem på lördag - det är inte länge kvar nu; men fortfarande känns de som en liten evighet.

Vänner de är underbart fina. Tack Carro och Jonathan. Betyder jätte mycket att jag fick ventilera min sinnestillvaro med er. Jag lyssnar och tar till mig era åsikter och svar. Tack. Vänner är så behövligt och så äkta. Känner mig som en ny liten människa inombords. Behövdes. Idag och endast idag kan jag ändra utgången för morgondagen.

Läste nyss något jag inte skulle ha läst. Trodde tårarna hade försvunnit. Men dom fanns där inom mig. Kvar. Hopplöst känns det. Arg på mig själv blir jag. Varför. Hur kan ord såra så mycket - samtidigt som dom gav mig så mycket glädje förut. Nu känns de orden - bara som slag i ansiktet.
Nej, nu ska jag tänka på något bra och det är R. På åters!

Dagen kommer att bestå av att jag ska fixa en massa papper. Känns väl sådär. Men vädret är ju inget att hoppa över; så då känns det ok. Sedan blir det eventuellt en fika med en kompis. Ikväll vet jag inte alls vad som händer. Nu börjar jag verkligen känna av att du har åkt bort. Det känns som en liten evighet tills du kommer hem. Det tråkiga är att jag börjar arbeta nästa vecka och sedan åker jag till Båstad. Vi kommer ha haft 2 långa ”pauser”, innan vi egentligen har börjat, på riktigt. Känns lite sådär - även av mig som älskar min frihet. Men förhoppningsvis stärker det. Längtar.

Döljer jag en sanning? När börjar livet leva i samspel med en själv? Är det när man väljer att ta tag i livet, inser att så här ser min utgång ut och den får jag acceptera. Hur ska man vet när. Ibland funderar jag på hur livet kommer att se ut för mig och de i min närhet. Ibland förundras jag över öden, alla dessa öden som inte går att stoppa. Samspelt mellan våra roller som egna indivder samt roller som vän, käraste, barn, förälder. Allt kommer kanske inte att komma i ett samspel för mig. Men det är något jag likt mina närstående får acceptera. Våra öden är på ett vis förseglad i det förhållanden vi växte upp i. Det går inte att gömma sig bakom höljet - man får ta det för vad det är. Livet helt enkelt.

 "Vilda djur dödar inte för nöjes skull. Människan är den enda som ser nöjet i att plåga och död en av hans egna eller en annan individ; vilket är lganska ustigt i sig själv"

Det där rummet, rummet som gav mig svaren. Svaren jag behövde, svaren som lämnade min ångest där den får vila. Där i lugnet. I tystnaden. För jag fick svaren den gången. Jag tände ljuset och satt tyst ner. Tog upp pennan och skrev det jag behövde skriva, på det vita tunna arket. Jag tänkte efter. Läste igen. Rullade ihop arket och la ner det. Sen satt jag där i tystnaden i det stora rummet och fick andrum. Sen kom svaren några dagar senare. Det var behövligt för mig just då. Jag hoppas att jag inte behöver känna ångesten igen - men; det står skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan. . . Den försvinner inte - den ligger där och trycker. Det gör den.

När du faller; Kliver du upp igen.

Pratade med en vän om livet eller rättare sagt om kärleken och förhållanden.
Ibland så förundras jag – för jag är lite väl enspårig och tror att alla från det motsatta könet är människor med för lite känslor och för mycket ”jag kan få en ny, när som” Men ännu en gång så motbevisades jag, av min vän – han var precis som jag och mina vänninor. Less på alla dessa människor som går runt och lovar saker, ger upp för lätt och helt enkelt vägrar tro på kärleken. Dessa karaktärer som flyter runt och tror att livet är härligt ju mer personer man har förbrukat. Less på alla dessa människor som lever i vårat konsumtionssamhälle – där allt ska förbrukas och allt går att finna nytt. Allt ifrån kläder, prylar till människor. Är det inte absurt så säg – att förbruka människor och deras känslor är inte som att förbruka en klänning, ett par skor eller en tv. Människor innehar något som kallas för känslor, de andas och har ett hjärta. Men allt för få männsikor/individer tänker så numera.

Jag förstår inte riktigt den här ekvationen.
När började vi människor sluta tro på kärleken och förhållanden? När började vi ge upp? Varför har det blivit så – att numera är kärlek något flyktigt, något man kan finna när som, var som. Men jag tror/anser att om man tänker att det alltid finns en ny runt hörnet så kommer man aldrig lyckas finna henne/han. Om man inte vågar satsa på någon för hon/han har fel typ av kläder, fel krets, fel arbete, fel näsa, fel kropp, fel humor eller vad det nu kan vara – så kommer man förmodligen aldrig hitta någon. För om man bara ser fel – hur ska man då se rätt?

Jag kan ärligt säga att jag själv har varit precis lika dan många gånger – ser felen istället för det rätta. Jag har gått tillbaka och blir besviken på mig själv – för vissa var ju ganska okej. Men jag som de flesta har blivit in forslad i denna värld av konsumtion. Men hur ska jag ta mig ur den världen?
Men ibland så stöter man på människor som förmodligen har någon mening i ens liv – men meningen är inte att det skulle bli han och jag. Men vissa av dessa personer träffar man på och man känner ända ner i själen att han var perfekt för just mig, när man känner att samspelet är på topp. Att allt går som på en dans (vilken klyscha). Men ändå står man där, med tårar i halsgropen och hjärtat intakt.
Varför? Jo, för att människor är flyktiga, människor vågar inte tro på kärleken.

Igår vart det ett snabbt klädbyte och sen 5 minuters promenad till en husfest i Odensala. Jag skulle leta efter nakna karlar i en badtunna. Men kvällen började med grillning med la familja, massa pussar på min älskade Oscar. Sedan blev det dags att fara hem för klädbytet. Jag blev inbjuden av en av mina äldsta barndomsvänner. Det trevliga var att det var hur mycket folk från högstadiet där så det blev lite utav en reunion. Ganska så kalas. Massa människor som jag kände, från gymnasiet, jobb på skolan m.m så det blev riktigt kul. Träffade på en kille som var så otroligt lik Pelle i The Hives – jag skämtar inte ur likt. Matti och Kalle var där från Karlstad – skit kul att se dom igen. Jag och Mattias satt mest och snackade om livet, kärlekar och sånt skit – vi kom inte fram till en enda vettig sak. Sedan så var hans standardfras den kvällen – fan jag känner inte igen min egen tremänning. Haha. Ja, de var något jag fick höra hela kvällen och visst har jag förvandlats – på utsidan. Senare gick vi hemåt då en av mina vänners vän blev utkastad för att han urinerade på offentligplats – haha! Kanon kul kväll med massa äventyr, skratt och hopp. Sedan körde jag iväg ett sms till R. Börjar ju sakna honom nu lite smått. Tänk att jag kan sakna någon..

Nu ska jag fira midsommar och lämna skrivandet. Men idag har jag mycket att föra över. Så i natt återkommer jag. Efter alla bravader, efter allt. För tankarna går i ett. Idag har jag en saknad efter er. Det känns. På djupet.

Varför kan människor inte hålla sig till det de är bra på? Varför kan människor inte stå upp för det de tror på. Varför kan vi inte vara ärliga mot varandra. Varför kan vi inte säga det vi tycker, tänker, känner och vill. Varför ska vi gå runt och försöka göra vissa glad i hopp om att personen/personerna i frågan inte ska tycka illa om en själv. Är de så fel att man inte är omtyckt av allt och alla? Varför måste vi ha bekräftelse stup i kvart? Kan vi inte bara acceptera våran roll, acceptera våra brister och acceptera att inte alla kommer att tycka att man är bra. För vem är perfekt? Och vill man vara perfekt? Vill man vara fel fri?

Läst nyss. Du, du behöver inte förändra dig genom att stoppa plast i dig. Det är då du blir som alla andra, de är då du inte blir magisk längre. Du försvinner och blir någon annan. Någon som inte är själv, står upp för sig själv. Du behöver inte förändra något med dig själv eller du kanske måste ändra din tro på dig själv, ändra din självbild. För du är vacker, du är perfekt - på ditt sätt. Bli inte som alla andra. För att spendera tid, möda och pengar på något som man får både komplikationer av och behöver byta vart tionde år - känns inte som en smart investering i ditt liv just nu. Investera i dig själv min vän. För du är värd de. Investera i kunskap, självälskande och tro. Du kommer långt med de. Jag förundras dig många gånger - för du har en tro, tro på något bra. Jag förundras att du innehar världens bästa. Det är inte många som får den lyckan. Ta vara på honom och dig. Lev och njut. Du är vacker och framförallt fantastisk.

Jag pratade med en vän igår. Kom fram till att på 1 vecka fick jag allt jag ville ha. Det känns svårt att grepp - förstå. För mig känns det så overkligt. Att jag ska få allt och vara trygg. Jag känner mig förvirrad, vet inte hur jag ska ta in det. Känns som att jag måste få andrum och vad fick jag - jo till och med det -ANDRUM-
Hur kan det komma sig att allt blev så bra? Är det nu det jag ska sätta mig och njuta och acceptera att livet kommer bli lyckligt, sådär som jag alltid ha velat ha det? Att jag får göra saker som jag alltid ha velat med någon, uppleva, vara lycklig. Att jag kommer ha mitt eget igen, stort och rymligt. Med en klädkammare, riktigt kök, sovrum. Allt känns så långt ifrån vad jag brukar vara i livet. För det senaste 2 åren har varit kaos, kaos på alla plan. Allt känns magiskt. Men jag kan lika gärna vakna upp och inse att jag är kvar där. I mardrömmen. Men den här gången så tror jag inte det. På riktigt. Känns skrämmande på ett sätt – för jag är inte van det.

Ibland undrar jag om du är lycklig.

Fin dag. Vaknade ensam. Du var borta. 9 dagar för att vara exakt. Du är bra. Mer än bra.
Saknar mina vänner i Härnösand. Dom som får mig att le. I morgon bir det familjen. På lördag fika med en gammal vän samt en fest för min bror. Han fyller 25. Mitt sällskap blir förhoppningsvis Therese. Helgen ser ut på papper att bli bra. Har ju spenderat de sista 2 helgerna i ditt sällskap. Men du är ju som sagt borta i 9 dar. Ensamnt. Men enkelt.
Undra om helgen blir vild? En så vild mina vänner. Lovar. Jo, jag lovar.
Höll på att åka ner till Stockholm med Linn nyss - men avböjde i det sista. Man kan ju inte bara åka ner haha. Eller jo. Men avstod. Måste tänka på resten av sommaren. Jag och R ska förmodligen åka ner något. Gå på massa museum och kika. Känns som att det är lite mer strukturerat. Men hade varit kalas. Verkligen. Jag och Linn. Farligt! DÅ hade de slutat så där.

Vart en sväng ner på stan för att inhandla lite saker till min nya lgh. Blev ett par häng-ljuslyktor, bordstabletter, överkast. Nu är det bara den nya tvn, skänken, matbord + stolar, hallmöbel samt massor av mer blommor och tavlor som fattas. Har ju princip det mesta hemma hos mina f.d combos. Känner mig lite dum som kommer ta hem allt där ifrån. Men de löser dom så bra så. Längtar så efter min dammsugare - sjukt - ja! Ska även färga överdraget till soffa i nougat, sen blir det förmodligen omtapetsering i sommar. Så just nu ser jag verkigen framemot att börja flytta in.

I natt hade jag en dröm som jag gärna vill få bort. Den förföljer mig. Varför. Arbetsamt. Jag vill bara få bort den ur mtt huvud, mitt psyke. Trodde det var över - men just nu känns över väldigt långt bort. För långt. Det som gör det så svårt är at jag vet att de inte är så. Att de är avstängt. Att det är borta. De har gått. Varför. Jag vill ha bort de. Just nu är jag maktlös för mitt eget tänkande - skapande.

Om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem, än att vara kvar i nått jag lämnat. Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen. Du släckte alla ljusen den natten och det tände varje rum, det vackra sa farväl och jag försvann.

Varför är ett sådant ord som alltid kommer att finnas i ens liv. Allt - är ett Varför.
Jag visste att de skulle ske – men varför håller vissa människor på så? Jag var för svag för att säga de till dig, det är mitt fel. Men jag tror inte du hade velat lyssna. Men en gång en lögnare – alltid en lögnare. Varför lurar man in någon i falska förhoppningar? (Pratar inte om mig nu). Min vän du får inte luras in till någon falsktrygghet. Varför lyssnar du inte på dig själv och din intuition? Varför låter du någon annan förstöra ditt liv? Du vill väl inte leva med en lögn? Släpp, lev med dig själv och börja älska dig. Du kommer att bli lycklig. Det vet jag. Bara du själv kan se de. Jag måste ta avstånd – för det blir så fel annars. Jag kan inte se när människor tappar sin tro på sig själv och vad som är bra. Jag vill inte se mina vänner förstöra sig själv – då måste jag lämna. För ett tag. Just nu är vi så långt ifrån varandra du och jag – jag saknar dig, men jag blir så maktlös, när du gör så. Varför? Du som är så intelligent. Lyssna på dig, nu.

Varför ger man varandra löften, löften som aldrig hålls? Är det inte irroniskt så säg.

Sitter här och har avnjutit 5 Satc avsnitt. Blåsten har ju kommit och det är inte längre varmt. Känns faktiskt ganska behagligt. Men solen kommer tillbaka, det gör den alltid. Långhelgen har varit underbar, min älskade Lilly kom upp från Härnösand, utgång, mys i natten me henne. Fredagen bestod av stunder med dig och arbete samt ännu mera dig. Lördagen blev det enbart arbete - lång lång arbetsdag. Men fick min del av parylivet då jag drack Champagne och lyssnade på underbar musik. Söndagen bestod av badhuspark, middag, samt ett par timmar med dig. Så i det stora hela - Fantastisk helg. Speciellt eftersom jag snart blir stolt ägare till en 2:a med klädkammare - väldigt Carrie.

Sitter här på min stol och har just kommit till ännu en av mina insikter. Insikterna har börjat uppenbara sig frekvent. Jag tror att jag definierar mig med dem. Jag tror jag grubblar för mycket, för mycket på dem. Varför? Därför att de har tagit så mycket av mig, mig själv. Jag har lämnat en bit av mig hemma hos dem. De som har räknats, till dem som jag har givit mig till. Jag grubblar bara över dem som har skakat om mig, fått mig att tänka, funderas och förundras. Men en av dessa förundras jag över - för de var bara så kort, så annorlunda - så förvirrat. Jag tar alldeles för mycket skada, jag gör mig själv sårbar i detta behov. Jag fick ett uppvaknande, en insikt - Är det bara jag som gör så eller är det även ni? Är man fast eller kan man ta sig ur de? När slutar man att definiera sig själv med dem som tog en bit av sig själv och är det så fel? Eller är det männskligt, då man verkligen lägger ner sin själ och tar det på seröst alvar. Jag tycker det inte är något fel, eller? Kom jag till insikt nu eller trasslade jag in mig själv i nätet igen?

Tänk att vara fast i en typ av sällskap, umgängeskrets. Tänk er att alla är likadana, pratar likadant, gått på samma utbildning, har samma intressen, dricker samma drycker, åker till samma länder, går på samma sker. Ser världen på samma sätt helt enkelt. Tänk att vara fast där, att inte få in något nytt som tillför kretsen ett nytt tänk, en frisk vind. Jag beskådar det varje dag - vissa människor är fast i gamla vanor. Men är det verkligen så bra för en individ att aldrig utvecklas på de sociala-planet? - för det blir ju lite så när man träffar på samma typ av individer dagarna lång. Har de förståelse för andra? Vill de ens släppa in andra i sin konstlade värld? Kan de acceptera "vanliga" Människor eller måste de när de ska ha en ny in i sin flock - ha en med perfekta meriter - en som dem?

Så känns de idag. Det känns ganska tomt, känns som att jag har tappat något på vägen. Jag blir förvirra av mitt eget mående. Förvirrad av de. Hur ska de sluta? Tittade på satc nyss - det kanske är så enkelt att jag ....... fel ...... Det ligger nog en stor sanning i de  - alldeles för stor. Men på ett sätt var du inte de. Tror jag.

Vart tog allt vägen. Vart bestämde någon för att här skulle de ta stopp. Det känns fel på något sätt även om det inte gör det. Det blir förvirrande, skapande. Allt rullar på - men inte som vanligt. Nu känns allt upp och ner. Jag är jag.

Pratade med min psykolog idag - det var ett givande samtal. Jag fick svar på mycket och jag fick en förvarning över att jag har kommit ur något - som jag ska vara glad över att jag har kommit ur. Det fick mig att tänka, inse och förundras. Det stämmer så bra in, alla bitar faller på plats. Jag är rädd samtidigt som jag är som ett frågetecken. Jag tänker och tänker ännu mer. Varför är livet som det är? Frågan är förstor för att svara på.

Var den tiden jag kom hem till mig. Underbar gårdag. Kvällen började med att jag fick en magkänsla som sa du. Jag blir helt ställd, varför? Men det gick fort bort när jag begav mig ner på stan för att möta upp Linn och hennes fina vänner. Blev bjuden på vin och så satt vi och pratade om allt och inget. Badhusparken var vacker igår. Sedan blev vi inbjudna på "förfest" på ett hotell där vi fick en mindre god drink. Men den slank ner. Sedan blev de in på Olle´s och massa shotar, människor från förr och nu. Stötte ihop med en som var på mitt jobb igår - visade sig att han jobbade på Resumé - ha. Det var ju lite små lustigt. Grattade mitt ex som fyllde år, träffade på två alpinare samt en hel del annat folk. Linn och jag begav oss till Sibylla för att äta lite vid stängning - må tilläggas att jag inte hade ätit sedan 12.00. Så jag var hungrig mer än fyllehungrig. Där träffade vi på Roger och Micke - två super härliga killar som satte sig med oss och åt. Linn försvann runt 03. Då var det bara vi kvar, jag Roger och Micke. Vi satt där i 1 timme och snackade livet, stötte på en gubbe som skule till kyrkan kl 11 och pratade om nån villa i Stocksund för 437 miljoner. Han gav mig en komplimang för mina fiiina iiin. Han trodde jag var från Lidingö. Suck. Tog de inte som en komplimang. Sedan begav vi oss hem til Micke som bodde 1 min därifrån - centralt och bra. Han har en 3:a med ett rum som han inte förbrukar med egen ingån, toa och litet pentry - jag hintade att jag var mambo förtillfället och var i behov av boende - vi får se hur det går med de. Myste med hans två katter och pratade ännu mera liv, liv och liv. Sedan lämnade jag dom där och jag gick hem i den vackra sommar morgonen. Det var en vacker känsla att gå hem  klockan 06.15  med en sol som sken och en luften som var varm. Jag gillar livet, må tilläggas.