A French love

Sitter här på min stol och har just kommit till ännu en av mina insikter. Insikterna har börjat uppenbara sig frekvent. Jag tror att jag definierar mig med dem. Jag tror jag grubblar för mycket, för mycket på dem. Varför? Därför att de har tagit så mycket av mig, mig själv. Jag har lämnat en bit av mig hemma hos dem. De som har räknats, till dem som jag har givit mig till. Jag grubblar bara över dem som har skakat om mig, fått mig att tänka, funderas och förundras. Men en av dessa förundras jag över - för de var bara så kort, så annorlunda - så förvirrat. Jag tar alldeles för mycket skada, jag gör mig själv sårbar i detta behov. Jag fick ett uppvaknande, en insikt - Är det bara jag som gör så eller är det även ni? Är man fast eller kan man ta sig ur de? När slutar man att definiera sig själv med dem som tog en bit av sig själv och är det så fel? Eller är det männskligt, då man verkligen lägger ner sin själ och tar det på seröst alvar. Jag tycker det inte är något fel, eller? Kom jag till insikt nu eller trasslade jag in mig själv i nätet igen?