A French love

Tänk att vara fast i en typ av sällskap, umgängeskrets. Tänk er att alla är likadana, pratar likadant, gått på samma utbildning, har samma intressen, dricker samma drycker, åker till samma länder, går på samma sker. Ser världen på samma sätt helt enkelt. Tänk att vara fast där, att inte få in något nytt som tillför kretsen ett nytt tänk, en frisk vind. Jag beskådar det varje dag - vissa människor är fast i gamla vanor. Men är det verkligen så bra för en individ att aldrig utvecklas på de sociala-planet? - för det blir ju lite så när man träffar på samma typ av individer dagarna lång. Har de förståelse för andra? Vill de ens släppa in andra i sin konstlade värld? Kan de acceptera "vanliga" Människor eller måste de när de ska ha en ny in i sin flock - ha en med perfekta meriter - en som dem?