"Samtalet om kärleken och förmågan att tappa den"
Pratade med en vän om livet eller rättare sagt om kärleken och förhållanden.
Ibland så förundras jag – för jag är lite väl enspårig och tror att alla från det motsatta könet är människor med för lite känslor och för mycket ”jag kan få en ny, när som” Men ännu en gång så motbevisades jag, av min vän – han var precis som jag och mina vänninor. Less på alla dessa människor som går runt och lovar saker, ger upp för lätt och helt enkelt vägrar tro på kärleken. Dessa karaktärer som flyter runt och tror att livet är härligt ju mer personer man har förbrukat. Less på alla dessa människor som lever i vårat konsumtionssamhälle – där allt ska förbrukas och allt går att finna nytt. Allt ifrån kläder, prylar till människor. Är det inte absurt så säg – att förbruka människor och deras känslor är inte som att förbruka en klänning, ett par skor eller en tv. Människor innehar något som kallas för känslor, de andas och har ett hjärta. Men allt för få männsikor/individer tänker så numera.
Jag förstår inte riktigt den här ekvationen.
När började vi människor sluta tro på kärleken och förhållanden? När började vi ge upp? Varför har det blivit så – att numera är kärlek något flyktigt, något man kan finna när som, var som. Men jag tror/anser att om man tänker att det alltid finns en ny runt hörnet så kommer man aldrig lyckas finna henne/han. Om man inte vågar satsa på någon för hon/han har fel typ av kläder, fel krets, fel arbete, fel näsa, fel kropp, fel humor eller vad det nu kan vara – så kommer man förmodligen aldrig hitta någon. För om man bara ser fel – hur ska man då se rätt?
Jag kan ärligt säga att jag själv har varit precis lika dan många gånger – ser felen istället för det rätta. Jag har gått tillbaka och blir besviken på mig själv – för vissa var ju ganska okej. Men jag som de flesta har blivit in forslad i denna värld av konsumtion. Men hur ska jag ta mig ur den världen?
Men ibland så stöter man på människor som förmodligen har någon mening i ens liv – men meningen är inte att det skulle bli han och jag. Men vissa av dessa personer träffar man på och man känner ända ner i själen att han var perfekt för just mig, när man känner att samspelet är på topp. Att allt går som på en dans (vilken klyscha). Men ändå står man där, med tårar i halsgropen och hjärtat intakt.
Varför? Jo, för att människor är flyktiga, människor vågar inte tro på kärleken.
Ibland så förundras jag – för jag är lite väl enspårig och tror att alla från det motsatta könet är människor med för lite känslor och för mycket ”jag kan få en ny, när som” Men ännu en gång så motbevisades jag, av min vän – han var precis som jag och mina vänninor. Less på alla dessa människor som går runt och lovar saker, ger upp för lätt och helt enkelt vägrar tro på kärleken. Dessa karaktärer som flyter runt och tror att livet är härligt ju mer personer man har förbrukat. Less på alla dessa människor som lever i vårat konsumtionssamhälle – där allt ska förbrukas och allt går att finna nytt. Allt ifrån kläder, prylar till människor. Är det inte absurt så säg – att förbruka människor och deras känslor är inte som att förbruka en klänning, ett par skor eller en tv. Människor innehar något som kallas för känslor, de andas och har ett hjärta. Men allt för få männsikor/individer tänker så numera.
Jag förstår inte riktigt den här ekvationen.
När började vi människor sluta tro på kärleken och förhållanden? När började vi ge upp? Varför har det blivit så – att numera är kärlek något flyktigt, något man kan finna när som, var som. Men jag tror/anser att om man tänker att det alltid finns en ny runt hörnet så kommer man aldrig lyckas finna henne/han. Om man inte vågar satsa på någon för hon/han har fel typ av kläder, fel krets, fel arbete, fel näsa, fel kropp, fel humor eller vad det nu kan vara – så kommer man förmodligen aldrig hitta någon. För om man bara ser fel – hur ska man då se rätt?
Jag kan ärligt säga att jag själv har varit precis lika dan många gånger – ser felen istället för det rätta. Jag har gått tillbaka och blir besviken på mig själv – för vissa var ju ganska okej. Men jag som de flesta har blivit in forslad i denna värld av konsumtion. Men hur ska jag ta mig ur den världen?
Men ibland så stöter man på människor som förmodligen har någon mening i ens liv – men meningen är inte att det skulle bli han och jag. Men vissa av dessa personer träffar man på och man känner ända ner i själen att han var perfekt för just mig, när man känner att samspelet är på topp. Att allt går som på en dans (vilken klyscha). Men ändå står man där, med tårar i halsgropen och hjärtat intakt.
Varför? Jo, för att människor är flyktiga, människor vågar inte tro på kärleken.
Om man får någons hjärta – vet du vad man gör då!?
Man behandlar det väl.
Kommentarer
Trackback
