A French love

Lyssnar på Kleerup. Kan man må annat än bra då?
Livet leker på i vanlig ordning. Livet är lyckorus för ofta just nu. Lilly jag saknar dig som bara den. Vill åka nån helg. Det ska jag. Annars blir det du och jag i sthm! Lovart.
Saknar många av mina vänner som är utsprid. Ni måste komma hem annars kommer jag och tar er.
Trött idag efter veckan och helgens bravader. Man lever bara en gång, eller hur .
Någon konstaterade att jag var en väldigt mjuk sak. Med en porrig kombo på mina undies - Gult och rosa. Ha. Like it. Nu blir det nattlig film och sömn på schemat. Jobbet imorgon.
Visst gör man misstag. Men vissa saker är aldrig misstag.

Efter de första orden som växlades mellan oss.
Så kände jag något magiskt.
Efter de första talade orden var jag fast.
Fast i dig.
Mer och mer samtal som förbinde oss samman.
Jag var i ett lyckorus. Som kallades dig.
När vi äntligen möttes, så blev känslan för stor.
Och allt föll samman.
Vi stod där båda två med löften som gick i tu.
Och allt blev helt plötsligt helt annorlunda.
Inget blev som det skulle.
Sagan fick ett slut.
För fort för att kunna vara en lycklig saga.

Lärorik gårdag. Stängde själv. Gick super bra. Känns skönt.
Sedan begav jag mig ner åter på stan för att ta en fika med en bekant. Vart en te. Men News stängde så tidigt så vi tog en promenad istället. Runt Wargen. Vilka minnen. Ibland glömmer man bort för mycket. Men igår kom minnen tillbaka. Sedan begav jag mig hem. Hemmet är alltid lugnet.

Ännu en helg är över. Solen sken. Idag kom hela släkten för lite sent firande. Trevligt.
Sedan blev det pizza, godis och Wallander-Maraton med en person som är bra. Nu sitter jag här åter igen och skall sova. Men först ett samtal. Lyssnar på elektro-pop. Flummigt skönt. Jag behöver inget mer nu, lycka. Tack för allt. Love.
Tors-Söndag = Magiskt. Mer sådant i höst, ja tack. Ni alla berör.
Du finns alltid här hos mig.

Festat lite väl hårt dessa två dagar. Livet är just nu en fest. Klart.
Är inte allt fint ändå, solen lyser lite lätt och de känns som att vi kanske kan få en fin höst. Med vackra färger, härliga vindar och underbara nätter. Jag känner mig glad. Finaste presenten, Lilly o Elliots sång, alla fina grattis önskningar. Liten kines, Walle och Tvn så klart och imorgon blir det paket igen. Igår drack jag Champagne, i förrgår vart det RosaPantern 4 ggr om. Nu måste jag rusa till bussen. Jobbet kallar. Lycka till.

Livet är underbart just nu.
Partaj hela natten igår. Fina vänner, massa drinkar. Mys. I like.
Ikväll var det personalfest på Scandic. Vilket jobb. Hur mysigt som hellst. Fina arbetskamrater.
God natt

Är det inte konstigt så säg. Ibland funderar jag. Ibland inte alls. Tveksamt.
Ibland blir jag yr, får hybris, blir känslokall. Just nu. Inte.
Är på väg ner på staden, kika lite på saker, människor och ting. Sedan blir det middag, är utbjuden. Fint tycker jag på min födelsedag och allt. Sedan blir det barhäng med Oscarsson. Trevlig avslutning på kvällen.
Nu ska jag gå.

När inte människor ska yttra sig.
Ibland så känner jag skam, skam över att det finns vissa som inte förstår. Ibland blir jag uppriktigt besviken, ledsen och tom. För om man inte kan visa mer respekt för en vän, ja då ska man inte kalla sig för vän. När man inte kan uttrycka sig rätt.  När man utrycker sig taktlöst. Ja då skall man inte utrycka sig alls. Som människa ska man kunna känna på sig att vissa saker lämnar man osagt, vissa saker lämnar man där dom hör hemma.

Första dagen på nya jobbet gick super bra. Känns redan bra. Ur trevlig tjej som jag ska efterträda. Vi hade gemensamma nämnare i en viss pojke från körfältet. Östersund är litet. Ja, även jag har konstaterat de nu. Tog dock lite väl lång tid på mig.

I alla fall så diskuterade vi - män/killar/pojkars förmåga eller snare oförmåga att våga visa sitt innersta, våga var den de är och våga vara kär. De som stoppar dessa gossar är förmodligen så enkelt som rädsla. Tjejer, de är lika rädda för att bli sårad om än mer. För en gosse måste vara hård, manlig och stolt. Det är så de ser ut i dagens samhälle och då är det svårt att vara sårbar, liten och totalt ner kärad. Sorry honeys - de kommer vara så här ett tag fram över.
Men vi kan ju alltid hoppas på att vi hittar honom, han som Carrie fick och slarvade bort. Mannen med stort M. (Adian). För det finns gossar där ute som vill och vågar vara manliga, vågar vara sig själv och vågar falla för någon. Dessa ska man ta vara på. För de är få där ute. Tyvärr.

God natt.

Arbetat en hel del denna helg. Så inte hunnit med så mycket mer än just detta. Imorgon börjar jag mitt nya arbete. Nu ska jag återgå till lite film kikande.

Jag vaknade bredvid dig. Såg alla bilder från igår. Du såg inte, men hörde hur jag frågade. Vem är jag ikväll? Jag vet att det är svårt över telefon, där vi var varandra nära, nu vill du därifrån, jag vet att du har tänkt, men berätta hur du mår. När det äntligen är över. När broarna inte syns mer. Då faller vi tillbaks dit vi vill. Du Håller mig kvar i nått jag försöker lämna. Jag vet vad som måste göras. Ändå sitter jag kvar här och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är. Jag vet vad som måste göras. Ända sitter jag kvar här. Och som vi båda vill. Mer än någonting annat. Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan. När du går därifrån och jag håller kvar. Så vet vi båda att det är såhär man mår när man hemligheter har. Det är dags att lägga på men att stanna känns så rätt.

Det var ett tag sen nu. Jag lärde mig så oerhört mycket av dig. Tack.

Nu och bara nu ska jag ut. Jag och Tessan ska ta en kopp java efter hennes sjukhus besök. Snacka skit och vara arga på systemet. Systemet är vårat arbete i Båstad. Annars ska vi vara på topp humör. De är lite så vi rullar här i Östersund. Ikväll ska jag städa, fixa i lägenheten och kika på film. R kommer förmodligen förbi. Jag blir inte kvitt min förkylning. Inte bra.

Nu ska jag försöka sova. För kvällen är över och natten är här. Imorgon är en annan dag. Imorgon är idag.
I natt somnar jag lycklig. God natt.

Ni vet när allt är så där perfekt. Som en gammal vas utan sprickor - men när som helst kan den få en defekt. En spricka. Man går som på skör tråd. I hopp om att den inte ska bli defekt. Att inte sprickan skall ta ut sin rätt och göra de som var fulländat, misslyckat. För då försvinner de, de som en gång var fulländat.
Är inte kärleken så. Fulländad tills sprickan kommer, tills alla defekter visar sig och det som en gång var perfekt blir defekt. Om och om igen kommer den där sprickan. Sprickan som gör att helheten blir till en Ohelhet. När ska man orka se till defekterna, se till sprickorna och lyssna på sitt hjärta, våga känna, våga vara. När ska man våga ställa sig på ravinens kant igen, våga lita på någon. Lita på att den personen kommer hålla i en oavsett om man väljer att ta steget ut.
Hur ska jag kunna våga lägga mitt liv i någon annans händer, hur ska jag våga lita på orden, känslorna, kärleken. När jag mer än en gång har suttit där, med gråten i halsgropen, ringar runt ögonen för att man har fått för lite sömn och för mycket hjärtesorg? Hur ska jag våga lite på mig själv igen, på mitt omdöme? För jag vill och tänker inte bli såra igen. Det gör ont, det gör det verkligen. Och för dessa människor som inte kan förstå att man kan älska någon så länge fast att man inte längre är ett, den människan har inte älskat. Den människan har inte upplevt kärleken eller så förnekar den sina känslor. Att vara förälskad är en sak - men att vara kär det är en hel vetenskap. Man måste våga öppna sig för sitt innersta, våga släppa ut de man har stängt in och när man väl har gjort det, då går det över. Då har kärleken lagt sig.
Då kan man älska igen.

Vaknade sent. Men det kändes som en bra dag. Nu vet jag, det var en bra dag. Har fått nytt fast arbetet på 75%. Känns underbart. Dagtid. Så nu kan jag jobba kvällar och helger som vanligt. Känns så bra. Det är det här jag har tagit ledig för, från studierna så jag kan jobba ihop en massa riksdaler. Underbart. Livet är fint just nu. Lycklig. Tack.

Om jag var du och du var jag - skulle vi då göra samma sak, samma beslut? Skulle vi då vara kvar där vi är eller skulle vi vara där vi ville vara. Du vet där. Med kidsen, Dr.Peppern. Hand i hand. Kanske en middag med ketchup och mycket kärlek. Du vet dom där Post-It lapparna jag pratade om, den där Italien resan eller den där parken i Tokyo. Vad tror du?
Jag vet inte och kommer aldrig veta. Inte du heller. Men vi hade haft det kul. Vi skulle ha varit riktigt bra. Magnifika. Då,nu och för alltid. Kunde inte ha blivit fel. Hepps.
Men nu är livet annorlunda. Jag är jag och du är du. Tack.

Mörkret har kommit tilbaka. Kylan har dock inte kommit fram ännu.
Jag kan inte sova. Inte för att jag mår dåligt, utan för att jag bara inte kan somna. Imorgon är jag ledig. Då blir det snickeri, lunch samt samtal med styvpappa. Sedan blir det en kväll med min Adian. Han är nog det. Lång, snäll och alldels för bra. Ja, nu är jag så där velig igen. Vad vill just jag? Men han tycker om mig för den jag är, han lyssnar på allt mitt dravel, på alla mina konstiga funderinga, annorlunda synsätt och ja, han tar mig för mig. Helt galet fint på något vis.
Fint är mina vänner, hösten och livet. Jag är nöjd. Men tror att det är de som gör de.
Ikväll var jag ute. Det gick i 240km/h. Tänk om. Tänk när. De kan ta slut fort. För fort. Liten är vi alla. Svag. Ensam.
Jag vill inte, aldrig. Vem ska då leva mit liv, göra det jag vill. Vara mig. Ingen. Tråkigt.
Jag är lycklig. Härligt, mjukt och färgstrakt. Hoppas ni är det me. För det vill jag. Alla vill de.

Jag låg där i sängen, pratade om allt jag inte gillar. Allt jag inte vill ha. Men döljer jag en sanning? Vad vill just jag. Klockan tickade på och det blev natt. När jag vaknade så visste jag inte vad jag skulle känna, ge. Jag var stum igen.
Ibland så är livet svårt. Svårare än vad man kan tro. För vem vill såra någon, vem vill skada någon. Ingen. Men just jag har den förmågan. Att skada. För att jag inte vet vad jag vill, ha eller söker.
Som Gynning sa: Jag hade inte dejtat klart, inte utforskat klart. Men det har jag nu. Nu vet jag vad jag vill ha och det har jag. Ligger så mycket sanning bakom de hon sa. För det är så. Människor vill utforska, finna. Den dagen vi stöter på den, med stort K, det är då vi vet inom oss att vi har letat klart. Att expeditionen är klar. Vi är framme.

Livet är förunderligt. Livet är osäkert, ensamt, litet. Livet kan ta slut. Ibland gör det de för fort. Tyvärr.
Kommer aldrig glömma dig. Du var ju så härlig, du var ju du. Mp3a skulle inte vara Mp3a utan dig. Vi glömmer dig aldrig. Du var för ung för det här. Sorgligt, svårt. Saknad. Hej då. Sov gott.

Igår kom han, han jag skrev om mycket för att tag sen. Jag kände pirret igen, jag kände känslan. Jag somnade nästan i hans famn, trygg är jag i hans sällskap. Fick en inflyttnings present. Han lyssnar på mig, han vet mig. Fint. Tänk att det finns sånna som honom. Som lyssnar, känner och ger. Tänk. Det är sådana man ska behålla, förvara och älska. Jag börjar som smått förstå det nu. Tänk. Evigheten finns kanske. .
Rosor, jag har börjat med färska snitt-blommor. Ligger på mitt köksbord. Det är vackert, sprött och behagligt. Levande men samtidigt dött. Som livet. Fast vackrare. Det regnar ute.
,

Ni vet, när man är alldeles förvirrad - förvirrad på vad man vill. Vill jag det, eller vill jag det där eller kanske just det där. Han, han eller han. Dit, hit eller tillbaka. Singel, sambo, särbo, combo, enbo. Glass, godis eller morötter. Blond, brunett eller rött. Svart, vitt eller ännu mera färg. Hata, älska eller både och?
Ni fattar. Alla fattar.

Jag skrev ett brev till dig igår. När jag satt  i bilen upp mot Luleå. Jag vet inte vad jag egentligen skrev eller ville med de där brevet. Men jag skrev det och jag ska skicka det. Någon dag. Snart. Tror jag.

Pratade med en vän igår natt.
Hur gör man slut på bästa sätt, så att man inte såra någon?
Jag funderar på det, det gjorde hon med. Men vi kom inte fram till något. Man har ju hört en del och använt en del själv. Men man skulle ju vilja hitta den ultimata. Den som inte sårar, den som gör att den andra förstår. Men en sådan finns nog inte. Tyvärr. Då får man helt enkelt köra på en klassiker eller göra en egen kombo av allt och inget. Kan nog bli ett hyfsat resultat? Tror inte det.
Man vill ju inte såra någon medvetet, det är ju det som är själva grejen med det hela. Men i slut ändan så gör man det och det är ju det som är det värsta. Speciellt då personen förmodligen gillar en skarpt. Attans!, tänker man då inom sig.

Dagens fundering eller kanske stora fråga är: När blir man vuxen?
Jag har tänkt en hel del på de senaste dagarna, för enligt de flesta blir man vuxen den dagen man fyller 20. Jag är 23 och ja, jag känner mig ganska så ansvarstagande och vuxen. Jag har arbete, jag har studier bakom mig och ett hem (som inte är som en skokartong). Jag är inte ute och dricker den förbjudna drycken 2-4 dagar i veckan, jag låter inte mina vänner styra mig till saker jag inte vill, står för eller vill känna mig vid. Jag låter mig själv inte bli förlöjligad, ”mobbas”, eller tillåter mig bli förnedrad. Jag tillåter ingen annan än mig själv välja vad jag vill och gör med mitt liv. Mitt privatliv – är just det – Privat. Jag anser att livet inte kan vara som det var när man var ”ung”, för den dagen jag tog av mig mössan. Den dagen steg jag ut ur ungdomens dagar och in i vuxen livet. Men nu kommer vi till den stora frågan - gör allt detta mig till vuxen? Det är de som är kruxet.

Jag vet inte. Ibland undrar jag om man någonsin vet när man verkligen har gått ifrån de glada dagarna som ung och dum och gått in i den som vuxen och ansvarstagande. För även jag gör misstag, som förmodligen skulle klassas eller gå under – ung och dum kategorin. Jag känner personer som är dubbelt så gammal som mig och inte beter sig för fem öre som en vuxen person, som gör så att jag känner att jag är vuxen. Samtidigt känner jag en 16 åring som är så vuxen och har en sådan pondus – att jag känner mig ung. Så i det stora hela blir ekvationen 50/50?

"Nu har jag konfronterat mitt spöke och släppt de fri"

Nu ska jag beskriva något, en känsla, en tanke. Om en person jag kände förut.
Tänk dig, att du levde med en person i nästan 4 år. En person du delade allt med, ni var bästa vänner, tillsammans. Ja ni gjorde allt ihop. Ni var lika. Sen en dag är det över, sånt händer. För inget vara för evigt. För evigheten finns inte.
Den dagen du inte kommer ihåg den andras kyssar, den andras skratt, leende. Ja då är det över. För vissa tar det 1 vecka, för mig tog det 2 år.
Nu kommer jag inte ihåg något från den tiden vi var ett. Det känns otroligt olustigt att du och jag har varit vänner, att vi delade våra liv ihop. För nu är du där och jag här. Jag känner inte igen dig eller jo, egentligen. Då du är precis där du en gång var. För det är väl så? Plastbubblan kommer att spricka, men inte så länge ni stannar i Östersund. För det är här ni kan leva i plastbubblan och fortfarande vara så där ”populära”, ”creddiga” och ”ouppnåelig” Som ni faktiskt tror att ni är. När inte människor kan säga hej till dig, titta dig i ögonen fast ni har delat på samma vän i 4 år - ja då är de något fel. Jag trodde att det var mig felet låg hos - men nu vet jag. Det gör ni alla. Människor är endast begåvad då det kan se till andra människors behov, brister och känslor. För vad skulle vi vara utan empati?
Den kvällen jag träffade på dig när du hade fyllt år så såg jag i dina ögon att du vet att du fortfarande är kvar där. Men hur kunde det bli så? Du som hade så mycket inom dig, du som är så begåvad, duktig och bra? Varför har du blivit den du är?
Du döljer något, du flyr något.
För 2 årsen träffade jag på dig, klockan var runt kvart i tolv – vi skulle upp mot president-talet. Jag minns det nästan som igår. Du kom där emot mig, full - iklädd guldbrillor och matchställ. Jag sa hej, du stannade upp och lät dina vänner gå. Vi pratade, jag blev rädd över något jag sa – då du oftast blev väldigt arg. Men istället så tittar du på mig, kysser mig och säger – jag älskar dig. Jag undrade alltid om det låg någon sanning i det där. Men nu så här i efterhand vill jag inte att det skulle ha legat någon sanning i det. För vem vill leva i plast bubblan?
Jag förlorade min allra bästa vän, jag förlorade han som fick mig att leva. Men han fick mig att blomstra ut, till den jag är idag, han fick mig att öppna ögonen och se att jag är fantastisk. Det är han jag har att tacka för att jag blev som jag är idag, han fick mig att bli vacker, vuxen och levande. Han förlorade det bästa, han förlorade mig. Nu är jag fri min demon, nu är jag fri allt. Jag har ändrat i mitt rum. . .

Kär. Känslor. Pirr i magen. Förvirring. Fumlig. Svag. Liten.
Alla har vi vart, alla kommer vi vara. Men ibland tar de slut fort och ibland slutar det aldrig. Att vara kär.
Kärlek är något vi alla söker, eftersträvar – men vilka får den?
Varför tillhör vissa den kategorin som behåller kärleken – för evigt? Frågor som aldrig kommer få ett svar. Men man kan alltid hoppas på att de kommer inträffa en själv att evigheten kommer att vara med en. För vem vill inte ha evigheten? Vem vill inte ha kärleken? Känsla?

Nu har jag flyttat in. Känns underbart, jätte fint. Vi pysslade hela dagen och kvällen. Det är få som får uppleva den hjälp och kärlek som jag får av min familj. Jag uppskattar varje sekund av deras hjälp och lojalitet. Min fina pappa köpte en 42tums tv till mig igår. Jag vet att jag är bortskämd, men jag föddes in i det. Varför mina föäldrar ger mig saker, stöttar mig - är för att jag aldrighar gjort dem besviken. Jag har sedan gymnasiet studerat och arbetat och inte levt livets glada dagar runt om i världen. Då kan en tv, en dator vara en fin present - när man för det mesta stter med studier eller kommer hem från ett 18h pass och ska iväg på nästa.
Efter att hela familjen hade hjälpt til plus min styvpappa -  så pysslade vi på hela kvällen. Så nu fattas bara tapetsering i Vardagsrum och Hall - men just nu känns de som ingen stress då jag har fått till det så pass bra. Nu ska jag fixa med min walk in closet, sedan lunch.
Lite bilder från igår kväll.

Idag rullar vi på. Sjuk, febrig och hosta. Men det går, det gör de. Med borrmaskinen och hammaren i högsta högg - ska vi fixa och trixa hela natten. Det är som en vis vän alltid säger - man kan inte bo i ett kaos. Så sant. Flyttkartonger är inte tillräkligt credd ännu för att jag ska ha de i min lägenhet som symboliska statyer över hur vi svenskar fyttar runt. Om det inte platsar på Moderna Museét, då plastar det inte här heller.
Annars så börjar det flyta på som vanligt hör uppe i urskogen, eller i republiken som vår käre president utalar oss som. För det är ju vad vi är. Ledig en vecka och det kan behövas nu när man ska reonovera, fixa papper kors och tvärs och annat. Blir lite gästspel hos Arctura på fredag - min drink är populär där uppe i termosen. Testas bör den.

Melissa var underbar - väldigt intim spelning. Sedan blev det lite Lars W, och sist Kleerup.
Annars så är jag lite fundersam över hur vissa människor är funtad. En viss fröken L beter sig som på högstadiet - prata kan man alltid speciellt bakom någons rygg - men aldrig framför personen. Jag står för allt jag gör och ingen har rätt att döma mina beslut. Jag lever mitt eget liv och det bör andra även göra. En människa är varken sämre eller bättre för att den gör som den gör. Men att kalla någon för de ena eller de tredje är varken civiliserat, moget eller accepterat. Men om nu den personen känner för att göra det - ja då kan den som sagt säga de rakt till mig. Men så var det förut och vissa människor förändras aldrig. Nu ska jag återgå till mitt.

Nu har jag kikat in min nya bostad. Den komer bli riktigt bra efter att vi har fixat tapeter i hall och vardagsrum samt målat taken i samtliga rum då de hade varit fel med ventilerna. Hoppas det går fort men är kö så lång ögat når. Köket hade mörkbetsade ytor samt mörkgråtapet - så fint. Sov rummet hade en medaljongfondtapet i begiet/kräm. Badrumet var lite väl tråkigt, våt tapet - men vad gör man inte för en 2 med stoor walk in closet. Eller hur!
Flyttar in allt på måndag då jag har så lite tid nu i helgen. Ikväll Yra.
Annars så var jag ute på äventyr igår natt. Ibland tänker man - varför. Det gör inte jag. Lev, du lever bara en gång (förmodligen). Alla gånger är första gånger.

Försov mig idag - med en halv timme. Men ingen verkar ha förstått att jag började 08.30. Så fine för mig.
Igår vart det en 12h dag sedan nyktert på Yran. Sjukt ointressant, sjukt opepp. Det var riktigt trist. Hörde lite Kent, Lite Blondie och Lykke Li. Mer vart de inte. Träffade på Linn och Sofie som jobbade - snackade lite. Sen hängde jag med Daniel o hans vänner ett bra tag innan jag försvann in i dimman. Tog en taxi hem vid 03. 00.
Nu står man här och försöker kränga lite fika i in väntan på att jag ska få hämta nycklarna till lägenheten. Flyttar in möblerna på Måndag. Orkar inte denna helg. Nu ska det jobbas.