A French love

Ibland förundras jag. Ibland så tappar jag hakan. Just nu är en sådan stund. Orden känns som fantasi och du känns helt ogenomtänkbar. Hur kan man vara så. Hur kan man använda ord för att locka tills sig. Hur kan man använda en svaghet hos någon bara för att få som man själv vill.

Läser lite varstans om hur människor, har sorg i sitt hjärta. Känner sig övergiven, ensam. Inte sig själv längre. För hur kan man vara sig själv, när man har levt med någon, förändrats, förbättrats? Då är det svårt att ta in att man är ensam och inte tillsammans längre. Då är det svårt att tycka om sig själv. Alla har nog känt den där känslan av övergivenhet. Alla har känt och tänkt – när ska sorgen, tårarna och ilskan ta slut? När ska hon/han försvinna från ens minnen? När ska allt bli som vanligt och blir det som vanligt? Slutar man någonsin tänka på hon/han?

Jag har inget svar på den frågan, för svaret ligger hos en själv. För hur mycket man än vill, så går inte kärleken, känslorna och minnena bort. Dom finns där, för alltid. Om det var ens första, ens längsta, ens bästa, ens kortaste, ens konstigaste, ens roligaste. Så var den just speciell, speciell på alla sätt och vis. Och ingen, kan ta din sorg, din rädsla, dina tårar, dina känslor, din kärlek och säga: - Du det går över. För bara du och ingen annan kan säga åt dig när du är redo att släppa taget.

Man ska aldrig lyssna på andra, man ska aldrig känna sig dum för att man ständigt har tankar, känslor, minnen kvar. För dessa kan vara så otroligt viktiga, fina speciella och avgörande för vem du är och vem du kommer bli. Prata, tänka, minns, skratta, gråta, vara rädd, bli arg. Alla dessa saker behövs för att du ska kunna avgöra när du vill och kan släppa taget om känslan om livet som det var förut.

Jag själv har släppt taget fort, på bara en sekund, jag har släppt mina känslor på en vecka, på en månad och när det är den där första – då tog de tid. Det tar fortfarande av min tid. Att förstå hur man kan ha levt ihop i massa år, varit bästa vänner och sedan bli helt främmade för varandra. Men så är livet, så är kärleken och känslorna. Du tappar fotfästet om dig själv, om vem du är, vad du är. Men när du återtar fotfästet och får ett stadigt grepp så är det många gånger det bästa som kan hända dig. För du har fått vuxit, blivit både starkare, visare. Du har kommit ett steg längre i processen till att bli just din egen individ.

En dag, kommer du tittat tillbaka och känna ett stort tack för att du fick uppleva alla dessa fina stunder som gjorde dig lycklig, varm och älskad. Och du kommer tittat tillbaka och inse att du är värd mer, att du är bättre, starkare och mognare. För att älska någon villkorslöst, att inte släppa taget bara för att de blev lite för mycket, eller kanske lite för jobbigt – gör dig till en beundransvärd person. För att älska någon tills den dagen känslan avtar – är otroligt vackert, starkt och unikt.

Ibland så finns du kvar här hos mig. Alla minnen, skratt, tårar. Allt finns där. Det går som inte i väg. Men det börjar bli ganska avslaget nu. För vi existerar inte längre för varandra. Men en gång gjorde vi de, för exakt 1 årsen. Det var en av det bästa tiderna. Men jag växer och när jag gör de så växer du allt mer bort. Det känns bra. Men när vi lever i ett samhålle där allt syns - så är det svårt att släppa taget om dig. Tyvärr. För ändå sitter jag kvar här och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är, för du håller mig kvar i något jag lämnat, för längse sen. Det är lite så det känns vissa stunder.

Tänk, tänk över era liv, tänk över allt de ni har. Lyssna, lyssna så noga ni bara kan. Vart enda litet tecken, känsla, eller fråga - kan rädda personen. Inse att vi lever inte längre i en glasbubbla, där allt är bra, där aldrig något kan hända. För de är det de gör, hela tiden. Saker du inte tror kan hända, hända dig, din närhet. För när de väl händer, så står du där med frågor, frågor som aldrig kommer bli besvarad, en sorg som alltid kommer finnas kvar och stort varför. Sedan kommer räddslan, den smyger sig på en, man känner sig liten, rädd och ensam. För om de kunde hända dig, då kan de hända mig, eller dig, eller du.

Som sagt, mycket som går igenom i min tankeverksamhet just nu. Det är svårt att förlora någon oavsett situation - men ännu svårare - när de som inte kan hända händer - här i den fridfulla idyllen Sverige. Som Lilly sa igår: jag är rädd - jag kände den rädslan jag med i natt innan jag skulle somna. Just nu vill jag bara vara i mina tankar, vara själv. Jag vill fly till dig och sitta och dricka kaffe och prata om henne, om andra som int elängre finns här hos oss.

När inte människor ska yttra sig.
Ibland så känner jag skam, skam över att det finns vissa som inte förstår. Ibland blir jag uppriktigt besviken, ledsen och tom. För om man inte kan visa mer respekt för en vän, ja då ska man inte kalla sig för vän. När man inte kan uttrycka sig rätt.  När man utrycker sig taktlöst. Ja då skall man inte utrycka sig alls. Som människa ska man kunna känna på sig att vissa saker lämnar man osagt, vissa saker lämnar man där dom hör hemma.

Livet är förunderligt. Livet är osäkert, ensamt, litet. Livet kan ta slut. Ibland gör det de för fort. Tyvärr.
Kommer aldrig glömma dig. Du var ju så härlig, du var ju du. Mp3a skulle inte vara Mp3a utan dig. Vi glömmer dig aldrig. Du var för ung för det här. Sorgligt, svårt. Saknad. Hej då. Sov gott.

Hm.. Det är svårt att såra någon. Men ibland måste man fast att man inte vill. Just nu känns det som att det är det jag måste för mitt eget bästa och den andras bästa. Innan det går för långt. Jag kände just nu att – vi inte är på samma bana någonstans. Det mest arbetsamma för mig är att såra någon, någon som är bra. Men jag måste. Tyvärr. Det är hårt att behöva såra någon som känner för en.
Varför är det så, så att man backar så fort någon är för på? Jag blir så av när den andra blir för på. Varför? Jag känner bara att jag vill bort. Måste man inte prata innan man kallar sig för ett par? Jag är inte redo för det. På länge. Jag måste få vara fri. Jag insåg det, jag är inte redo för någon just nu. Jag måste få vara själv. Jag trivs så med de. Jag vill vara fri, fri från allt. Mitt hjärta tog en hård smäll för ett tag sen. Det känns ännu. Men nu börjar han blekna. Men han tog mitt hjärta, min själ. Så jag behöver få vara fri från allt vad kärlek heter, allt vad krav heter.
- Kanske inte alla kan tämjas. Kanske behöver man helt enkelt någon lika vild att springa bredvid...

 "Vilda djur dödar inte för nöjes skull. Människan är den enda som ser nöjet i att plåga och död en av hans egna eller en annan individ; vilket är lganska ustigt i sig själv"

I natt hade jag en dröm som jag gärna vill få bort. Den förföljer mig. Varför. Arbetsamt. Jag vill bara få bort den ur mtt huvud, mitt psyke. Trodde det var över - men just nu känns över väldigt långt bort. För långt. Det som gör det så svårt är at jag vet att de inte är så. Att de är avstängt. Att det är borta. De har gått. Varför. Jag vill ha bort de. Just nu är jag maktlös för mitt eget tänkande - skapande.

Om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem, än att vara kvar i nått jag lämnat. Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen. Du släckte alla ljusen den natten och det tände varje rum, det vackra sa farväl och jag försvann.

Varför ger man varandra löften, löften som aldrig hålls? Är det inte irroniskt så säg.

Nu sitter jag här i Härnösand och är på väg hem, hem till Östersund och trygga händer. Arbetet får göra mig sysselsatt och göra mig tanklös. Jag kunde somna igår - av utmattning. Jag vet hur det här kommer sluta. Min kropp förgör sig själv genom min förlust. Jag försöker vara stark och det går bra. Men de är svårt när man vet vad man förlorade. Jag gick igenom allt igår och ja, jag kan ännu mindre förstå ditt beslut. Men jag raderar dig sakta men säkert och snart är du inget mer än en tom bild. Snart existerar du inte, snart finns du inte. Jag längtar. För då kan jag få glömma att du gjorde detta mot mig, då kan jag glömma att du inte kunde stå för dina känslor, handlingar och ORD. En människa gör inte så mot en annan. En vuxen mann gör inte så här mot en person. Jag trodde att du var de - vuxen allstå - mogen. Men är det verkligen så? Jag ville ge dig mig och du ville ge mig dig - men någonstans så blev det så fel. De är det som gör livet så svårt - men nyttigt. Det jag tar med mig av det här är att jag aldrig kommer släppa någon så när in på mig igen. Jag hoppas du vet vad du ska ta med dig - så du inte gör så här igen mot någon annan. Jag var ju faktist din.

Idag är en svår dag. Jag står här och är tom, tom som aldrig förr. Så känns de just nu. Att man kan bli vilseled så till den grad att man tror att de är klappat o klart. Mina fina vänner var så inne på de - att chocken kom för dem me. Jag satte nyss och läste något jag inte borde ha läst. Saker som får mig att fundera, tänka och förundras. Är det verkligen jag som är den unga i det här, är det jag som har gjort fel? Min finaste vän sa till mig att felet inte ligger hos mig utan i vederbörande. Jag får inga riktiga svar utan mest svar som svävar - allt känns som en illusion och jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur den. Jag är så trött nu att jag lever på luft. Min kropp är så tung att jag inte orka lufta upp mitt huvud - tårarna rullar och jag är maktlös. Varför gjorde du så här? Varför gav du mig tro på oss - när du väljer att bestämma efter 4 h och du vet att du är snabb på att känna - alla gånger så käner man inte rätt. Du hade även kunnat förvarna mig - på de som skulle ha kommit - du kunde ha bett mig åka hem. Hjälp mig att acceptera och förstå.

Allt känns så surrealistiskt - jag är tillbaka i Härnösand där jag var nyss och var lyckligast och nu är jag olyckligare än någon gång förr. Snart ska jag åka hem och lägga mig i den säng där jag har spenderat all min tid med dig och det kommer göra så ont och jag vet inte när det kommer gå över. Varför blev de så fel - när de skulle bli så rätt? Varför gav du inte mig den där chansen, chansen som jag och du och VI är värd. Man kan alltid välja om, som Lilly säger och ja det ligger väl sanning i de. Men kommer de att ske? De svaret har bara du. Du kallar mig grym, fantastisk - men varför kan du inte ge mig den där chansen? Varför vågar du inte? Vad är du rädd för? Jag står här med gråten i strupen och tårarna rullar och dom slutar inte. När ska dom sluta? Jag är så trött nu. Vart är du? Vart är du som hjälpte mig att få känna lyckan, få skrattet tillbaka och lusten? Vart är du som fick mig att sitta upp halva natten för att få vara med dig? Vart är du som skriver - Söt vill vara med dig. Utan att vi har träffats. Men jag är så glad i dig bara. Du verkar ju underbar. Kram.
Vart är du? Hur kan du bara gå? Hur kan du bara överleva? Hur kan du bara gå vidare utan att känna en förluts över det du och jag delade i dessa dagar - hur kan allt vara som vanligt för dig`? Snäll ge mig svaren som jag behöver.

..Jag vill ha dig nu som jag hade dig då..

Idag är en sån där tung dag - jag orkar knappt göra något Vill bara dra täcket över mig och somna om. Det är inget som har hänt - utan en känsla jag baar får ibland. Gammal ångest som ligger och gror inom mig - som bara vill komma upp på ytan. Jag har börjat tagit taget av mina rädslor. Jag har gjort det. Men det tar mer tid än vad jag tror. Jag ska försöka se livet ljust idag.

Ibland funderar jag på att ge upp dig. Att låta dig vara, låta dig vinna. Men jag kan inte. Du är verkligen det bästa som funnits i mitt liv. Du och jag var som Mary och Pipin - varje gång jag sprayar mig med proffs rosa burk så tänker jag på dig, för de luktar dig. Saknar dig så innerligt.

Where did I go wrong, I lost a friend. Somewhere along in the bitterness. And I would have stayed up with you all night. Had I known how to save a life..

Snubblat in där igen. Känns inte tryggt. Känns bara besvärligt. Varför - när man vet vad som väntar en? Förrvirringen är stor, saknaden lika så. Min kropp mår inge bra är helt slut både fysiskt och psykiskt samt själsligt. Trött är ordet som passar in just nu. Har ingen större motivation just nu. Jag och sjukhus är ingen bra kombo. Frisk skulle man vilja vara.

Sitter här med sprängande huvudvärk och allmänt trött. Kvällen igår var trevlig fram till den punkten jag träffade på en viss person - av det manliga släktet. Tårar rann och jag förvandlades helt plötsligt från den självsäkra och fina tjejen till osäker och nedverderande. Han är och förblir mitt gift. Jag både skäms, är arg samt glad att jag fick återigen se varför jag inte bör ha någon form av kontakt med denna människa. Det första jag gjorde när han släppte min armar med sitt hårdhänta grepp var att radera hans nummer.
Jag är glad att jag inte är kvar där i drogen som är dig.

Fick just en flashback över mitt förflutna. Det gjorde ont. Saknaden är stor just nu. Inget blir som det var. Det gör ont fortfarande. Jag förstår nte varför, men det har väl med hela livet att göra. Inre processer och vetskap. Alla får förmodligen återblickar och våndas över beslut och livet i sig själv. Jag fick det nyss av några kort. Satan att man aldrig lär sig - sluta titta. Så enkelt hade det varit, men ibland är jag som ett barn i en godisaffär och kan helt enkelt inte sluta. Men det är en del av mig, så jag kan inte titta bort. Jag är glad på ett sätt att du är den enda. Behöver inte kämpa, behöver inte våndas lika mycket. Det går lätt över.

Vaknade med en känsa av oro. Känner den ännu. Men vet att jag mest är less. Så jag kör på. Ser verkligen fram emot att träffa Eva och Åsa i helgen. Lite tjej mys med mycket prat. Kan behövas när man delar lägenhet med en man. Ser långt fram, till sommaren mer bästämt. Ska bli ljuvligt att vara med Lilly. Hon har fått en ny ugn som kommer med den nya lägenheten i Härnösand - hon ska bjuda på middag och baka - vilket hon är en mästare på. Hon är som en fin blomma den där flickan. Båda vänder hemmåt mot påsken. Trevligt Jag ska jobba på långfredag. Daniel är inte hemma - typiskt. Men hockeyn är avslutad så vi ska gå ut i massor nu när jag är hemma ett bra tag. Ska jag våga gå fram till honom om han är där och ge honom det han gav mig på yran. Han skulle förmodligen bli skit sur - haha! Men skulle vara rejält kul. Nej, man ska inte utmana ödet med sina f.d. Så jag låter det vara.

Idag ska jag storstäda, fixa, testa och invänta sällskapet. Sedan hoppas jag på Walldorf - vi får se. Tvivlar. Skulle vara trevligt. Fick mig många tankeställare igår - jag inser att jag inte vill ha det. Jag vill vara den jag är nu och jag vill vara enkel. Jag vill bara ha det, inget annat. Skönt att ha den känslan. Sommaren kan komma att bli ljuvlig. Rättare sagt kommer att vara ljuvlig med många brisar.