A French love

Nu ska jag beskriva något, en känsla, en tanke. Om en person jag kände förut.
Tänk dig, att du levde med en person i nästan 4 år. En person du delade allt med, ni var bästa vänner, tillsammans. Ja ni gjorde allt ihop. Ni var lika. Sen en dag är det över, sånt händer. För inget vara för evigt. För evigheten finns inte.
Den dagen du inte kommer ihåg den andras kyssar, den andras skratt, leende. Ja då är det över. För vissa tar det 1 vecka, för mig tog det 2 år.
Nu kommer jag inte ihåg något från den tiden vi var ett. Det känns otroligt olustigt att du och jag har varit vänner, att vi delade våra liv ihop. För nu är du där och jag här. Jag känner inte igen dig eller jo, egentligen. Då du är precis där du en gång var. För det är väl så? Plastbubblan kommer att spricka, men inte så länge ni stannar i Östersund. För det är här ni kan leva i plastbubblan och fortfarande vara så där ”populära”, ”creddiga” och ”ouppnåelig” Som ni faktiskt tror att ni är. När inte människor kan säga hej till dig, titta dig i ögonen fast ni har delat på samma vän i 4 år - ja då är de något fel. Jag trodde att det var mig felet låg hos - men nu vet jag. Det gör ni alla. Människor är endast begåvad då det kan se till andra människors behov, brister och känslor. För vad skulle vi vara utan empati?
Den kvällen jag träffade på dig när du hade fyllt år så såg jag i dina ögon att du vet att du fortfarande är kvar där. Men hur kunde det bli så? Du som hade så mycket inom dig, du som är så begåvad, duktig och bra? Varför har du blivit den du är?
Du döljer något, du flyr något.
För 2 årsen träffade jag på dig, klockan var runt kvart i tolv – vi skulle upp mot president-talet. Jag minns det nästan som igår. Du kom där emot mig, full - iklädd guldbrillor och matchställ. Jag sa hej, du stannade upp och lät dina vänner gå. Vi pratade, jag blev rädd över något jag sa – då du oftast blev väldigt arg. Men istället så tittar du på mig, kysser mig och säger – jag älskar dig. Jag undrade alltid om det låg någon sanning i det där. Men nu så här i efterhand vill jag inte att det skulle ha legat någon sanning i det. För vem vill leva i plast bubblan?
Jag förlorade min allra bästa vän, jag förlorade han som fick mig att leva. Men han fick mig att blomstra ut, till den jag är idag, han fick mig att öppna ögonen och se att jag är fantastisk. Det är han jag har att tacka för att jag blev som jag är idag, han fick mig att bli vacker, vuxen och levande. Han förlorade det bästa, han förlorade mig. Nu är jag fri min demon, nu är jag fri allt. Jag har ändrat i mitt rum. . .