A French love

Det finns indikationer på tveksamhet. Förvirring, hopplöshet, ensamhet. Tankar, tro och hopp. Förtvivlan, igenkännedom - insikt. Vart ska man börja och vart ska man sluta? Vart tar det slut egentligen och vart påbörjas allt. Vad är det som säger att det slutade här? Just nu och enbart just nu så är jag tyst. Tyst för det yttre omständigheterna, tyst för det som är. Förklaringar behövs ej, för det är bara omständigheter.

Kan man vara lycklig över något man inte fick? Känslomässigt förvirrad kanske de kallas, vad vet jag. Ibland står allt still och ibland står jag still - medans allt rör sig. Känslan kan vara svår att ta på, men den är verklig. Den kan gör ont, den kan göra gott. Men jag lever. Lever du? Jag blev ledsen av de jag fick veta, ledsen av att någon annan har förstört din inre styrka, din vilja av att våga. Det är hårt när någon släcker ens liv, det tar lång tid innan brasan är hel. Men det går över - det är lika svårt för mig. Jag vill så gärna att du ska få känna den där säkerheten, säkerheten i en annan. Jag tänkte för dig igår - när jag gick där i natten. Den där vackra natten. Jag tänkte och bad att du ska få bli lycklig, för det förtjänar du. Jag ska tänka på de ofta.
Så du kan få älska igen.

Livet är förunderligt. Livet är.
Jag gick hem mitt i natten, luften var varm och klockan skulle strax slå två. Ute möttes jag av glädje - studenter i kavaj och mössan på, klänning och högklackat. Det var mösspåtagningsbal i Östersund ikväll. Det märktes i luften. Det vilade något vackert över Östersund igår natt. Jag fick ta del av det - genom min promenad genom stan. Mina tankar var blandade - men för det mesta var det tankar av välbehag, en känsla av att livet är vackert och jag får vara en del av det. Det där man kallar vackert. Jag kan inte förändra någon annan - förutom mig själv. Jag kan bara vara mig själv och endast mig själv. Jag börjar sakta men säkert förstå min vikt i det hela. Alla har vi en mening och den meningen är inte alltid klar. Den kan förändras, här och nu. Men min mening är att bemöta den och acceptera den och låta den ta mig dit jag ska. För ändast jag kan förändra mig och mitt liv.

Pratar med någon som kom in i mitt liv av en slump och det är tack vare dig. Det kanske är detta som gjorde att du kom in i mitt liv. Vem vet - bara tiden kan visa de. Kanske är de detta som du har gett mig, vem vet.
Hmm livet är förunderligt . . . men vackert. Livet är.

Jag vaknade bredvid dig. Såg alla bilder från igår. Du såg inte men hörde hur jag frågade. Vem är jag ikväll? Jag vet att det är svårt över telefon, där vi var varandra nära, nu vill du därifrån, jag vet att du har tänkt, men berätta hur du mår. När det äntligen är över. När broarna inte syns mer. Då faller vi tillbaks dit vi vill. Du Håller mig kvar i nått jag försöker lämna. Jag vet vad som måste göras. Ändå sitter jag kvar här och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är. Jag vet vad som måste göras. Ända sitter jag kvar här. Och som vi båda vill. Mer än någonting annat. Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan. När du går därifrån och jag håller kvar. Så vet vi båda att det är såhär man mår när man hemligheter har. Det är dags att lägga på men att stanna känns så rätt.

Nu sitter jag här i Härnösand och är på väg hem, hem till Östersund och trygga händer. Arbetet får göra mig sysselsatt och göra mig tanklös. Jag kunde somna igår - av utmattning. Jag vet hur det här kommer sluta. Min kropp förgör sig själv genom min förlust. Jag försöker vara stark och det går bra. Men de är svårt när man vet vad man förlorade. Jag gick igenom allt igår och ja, jag kan ännu mindre förstå ditt beslut. Men jag raderar dig sakta men säkert och snart är du inget mer än en tom bild. Snart existerar du inte, snart finns du inte. Jag längtar. För då kan jag få glömma att du gjorde detta mot mig, då kan jag glömma att du inte kunde stå för dina känslor, handlingar och ORD. En människa gör inte så mot en annan. En vuxen mann gör inte så här mot en person. Jag trodde att du var de - vuxen allstå - mogen. Men är det verkligen så? Jag ville ge dig mig och du ville ge mig dig - men någonstans så blev det så fel. De är det som gör livet så svårt - men nyttigt. Det jag tar med mig av det här är att jag aldrig kommer släppa någon så när in på mig igen. Jag hoppas du vet vad du ska ta med dig - så du inte gör så här igen mot någon annan. Jag var ju faktist din.

Idag är en svår dag. Jag står här och är tom, tom som aldrig förr. Så känns de just nu. Att man kan bli vilseled så till den grad att man tror att de är klappat o klart. Mina fina vänner var så inne på de - att chocken kom för dem me. Jag satte nyss och läste något jag inte borde ha läst. Saker som får mig att fundera, tänka och förundras. Är det verkligen jag som är den unga i det här, är det jag som har gjort fel? Min finaste vän sa till mig att felet inte ligger hos mig utan i vederbörande. Jag får inga riktiga svar utan mest svar som svävar - allt känns som en illusion och jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur den. Jag är så trött nu att jag lever på luft. Min kropp är så tung att jag inte orka lufta upp mitt huvud - tårarna rullar och jag är maktlös. Varför gjorde du så här? Varför gav du mig tro på oss - när du väljer att bestämma efter 4 h och du vet att du är snabb på att känna - alla gånger så käner man inte rätt. Du hade även kunnat förvarna mig - på de som skulle ha kommit - du kunde ha bett mig åka hem. Hjälp mig att acceptera och förstå.

Allt känns så surrealistiskt - jag är tillbaka i Härnösand där jag var nyss och var lyckligast och nu är jag olyckligare än någon gång förr. Snart ska jag åka hem och lägga mig i den säng där jag har spenderat all min tid med dig och det kommer göra så ont och jag vet inte när det kommer gå över. Varför blev de så fel - när de skulle bli så rätt? Varför gav du inte mig den där chansen, chansen som jag och du och VI är värd. Man kan alltid välja om, som Lilly säger och ja det ligger väl sanning i de. Men kommer de att ske? De svaret har bara du. Du kallar mig grym, fantastisk - men varför kan du inte ge mig den där chansen? Varför vågar du inte? Vad är du rädd för? Jag står här med gråten i strupen och tårarna rullar och dom slutar inte. När ska dom sluta? Jag är så trött nu. Vart är du? Vart är du som hjälpte mig att få känna lyckan, få skrattet tillbaka och lusten? Vart är du som fick mig att sitta upp halva natten för att få vara med dig? Vart är du som skriver - Söt vill vara med dig. Utan att vi har träffats. Men jag är så glad i dig bara. Du verkar ju underbar. Kram.
Vart är du? Hur kan du bara gå? Hur kan du bara överleva? Hur kan du bara gå vidare utan att känna en förluts över det du och jag delade i dessa dagar - hur kan allt vara som vanligt för dig`? Snäll ge mig svaren som jag behöver.

..Jag vill ha dig nu som jag hade dig då..

Hmm... idag kan de bli en lång dag - ska hinna med studiegruppen i 2-3 h, en uppgift samt att fixa en sak åt en klasskamrat. Sedan ska jag hinna med att färga ögonbryn, slinga håret och klockan är redan 15. Imorgon ska jag prov jobba och åka på biblioteket sedan ska jag packa. För i över morgon far jag till mitt andra hem i Härnösand där blir jag tills på fredag, då jag och Carro sätter oss på bussen från Härnösand och in till Sundvsall vid 06.30 där vi sedan beger vi oss till Stockholm för en mysig helg med massa upptåg. Som tur är vet jag redan att de kommer bli underbart för jag kommer spendera helgen med Carro synd att inte Lilly hade varit med.

Igår vart det ganska sent på jobbet - men med goda vänner går allt. Cyklade hem vid 01.57 färdig för sängen 02.09. Ringde där efter dig, du var ljuvlig. Blev 47 minuter av ren lycka. Sen vart det svårt att sova, varmt sedan helt plötsligt ljust vaknade vid 05.12 somnade om - vaknade igen för att sedan inte kunna somna om. Känner mig ganska snurrig. Sover riktigt dåligt, har vart så de senaste nätterna nu.
Pratade med Carro går - hon satt på en buss upp till norr. Vi pratade om helgen som är på ingång. Snart är de du o jag och en helg fylld av skratt (hoppas vi). Kan ju bli totalt kaos - ganska vanligt i våran familj haha. Nu ska jag försöka vila.

Har mått så underbart bra dessa veckor. Mina vänner är lyckliga, min familj och jag själv. Alla verkar lycklig. Trevligt och fint. Idag blir det 12h pass på jobbet sedan sängen vid 02. Morgon dagen blir till att spendera med mamma. Mysigt. Allt känns som rosa just nu. Ha!

Nu har jag äntligen tagit tag i mitt förra. Det känns så otroligt bra att jag har snart lämnat allt det där bakom mig. Bara 2 saker kvar - sen blir jag fri, fri från ångesten, fri från allt det där.
Annars så är jag mer vit än svart och det känns bra, väldigt bra. Jag mår bra och jag vill fortsätta må bra. Jag hoppas så innerligt att det ska bli. Men det finns många illusioner där ute - alldeles för många. Som så många gånger förr - blir man lätt förblindad av sagorna. Jag hoppas att den här gången - att de inte är någon illusion - utan ren och skär sanning, lycka och välmående. Jag anser på många sätt att jag har skonat mina brott och att de är min tur att äntligen få känna lyckan. Det var 4 år sen och det börja kännas nu. Men inte så at det blir ett beroende, en svaghet - utan mer att jag känner att de är rätt nu. Just nu känns  det som att jag vill vara där under täcket och bara få höra ditt fina skratt, dina fina ord och bara få drömma mig bort, bort till dig .Snart.

Idag är en sån där tung dag - jag orkar knappt göra något Vill bara dra täcket över mig och somna om. Det är inget som har hänt - utan en känsla jag baar får ibland. Gammal ångest som ligger och gror inom mig - som bara vill komma upp på ytan. Jag har börjat tagit taget av mina rädslor. Jag har gjort det. Men det tar mer tid än vad jag tror. Jag ska försöka se livet ljust idag.

För 5 år sedan... Skulle ta studenten, livet var kaos - hittade tillbaka till Lilly och Olle För 3 år sedan... Hade jag den bästa sommaren i mitt liv med Lilly, Carro och Billy. Bodde i Göteborg, träffade Jimmy. För 1 år sedan... Bodde jag i Härnösand, studerade - levde ett galet liv, bodde en sväng i Luleå med Magnus. För 3 månader sedan... Var jag lite som han på The Office på cluben på Vm, hade världens bästa 10 dagar och en underbart galen personalfest! Igår... Arbetade jag, skurade golven, fick prestationsångest, pratade med Johan i 3,5 h och var Lycklig.   Om ett år... Hoppas jag att jag är hos dig och är lycklig.

Ja - jag känner att jag har försummat min blogg en hel del. Men det finns ju viktigare saker, livet, vännerna och kärleken. Jag har börjat blivit lite mindre synisk - det är ju illa att man går och blir en mes. Men hej så är det just nu. Som Therese sa - vi som som INTE skulle ha någon nu. Men så kommer det kanske - bara så där plötsligt. När man minst ser det komma. Jag hoppas så innerligt. DU gör mig till en finare, snällare och framförallt lyckligare människa. Dock är vi så otroligt olika - du är där och jag här. Du är den du är med ditt liv och dina erfarenheter och jag, jag sitter här med mina. Men jag hoppas och tror varje dag. Du gör mig hel. Tack.

Sen till min underbara vän - jag vaknade med lycka idag för att jag vet att den personen kommer göra dig 100% lycklig och behandla dig och med respekt, kärlek och värdnad och det gör mig LYCKLIG. Tack för att du delgav dig imorse.
Sen till min stumpa Carro - längtar till våran hel helg i Sthlm. Du är kanon!

Härnösand har varit min bostadsort de senaste 5 dagarna. Studier har varit den främsta anledningen - men som så ofta - blev de mer familjen. Vi har hunnit med en flytt, 2 ambulanser, inbokning av resa, tårar, svett och en massa kärlek och skratt - fullt hus, slut på kaffe med en busringning på köpet. 10 missade samtal på 2 dagar. Strand promenader, kvällsprat samt otaliga telefonsamtal på nätterna, antingen i Carros säng eller på en madrass i ett tomt kök. Tankar, funderingar och resonemang. Arg, ledsen, glad, smått förälskad - ja, mer där till. Det är alltid kaos i Härntan. Men jag gillar det ? jag tror kaos kan förlänga livet eller åtminstone gör det livet till lite mer surrealistiskt. Det gillas. Släpp på hämningarna ? man lever ju förmodligen bara ett liv. Just nu så är en i Sundsvall på sjukhus, två flyttstädar och jag är med lillprinsen. Tänker på dig ständigt - hoppas du blir väl omhändertagen denna gång. Vi som skulle mysa - bara du och jag ikväll.
Studie tiden har varit mycket givande och det har blivit många bra erfarenheter samt nya upptåg. Tenta, seminarium, monopol, film redigering, orientering, dykning, hopp samt balansövningar är lite utav de jag har haft för mig. Rosa är de jag alltid kommer att förknippa detta läsår med - främst för Eva. Hon är allt rosa. Henke är en av de finaste människor man kan komma i kontakt med - alltid med en nypa kärlek och glädje. Kommer nog att sakna en del. Ja, det kommer jag faktiskt. Nu ska jag återgå ? imorgon bär de av hemåt till Östersund igen.

Hm, måste börja ta bloggen i handen igen. Men haft så mkt att göra när jag har varit bort och nu när jag kom hem. Spenderar mer och mer tid med någon. Räknar dagarna tills ja o Carro ska till Stockholm. Mys. Saknar redan familjen i Härnösand.

Skola, skola och ännu mera skola har det varit denna vecka. Ej hunnit med mina tankar här. Nu ska jag mysa med min lilla prins Elliot medans mina fina vänner flyttstädar. Lycklig för tillf'ället - Sthlm om 15 dagar med Carro. Mys.

Framme i Härnösand - återkommer inom en kort tid. Ikväll kanske.

Läste nyss något, något som fick mig att inse att mina känslor oftast är rätt. Jag vet mer om er än vad ni tror, jag ser tecknen fort och vet när jag ska sluta. Det tråkiga är att de flest av oss inte gör de och det är då den pinsamma, jobbiga situationen uppstår. Det är då oftast hjärtat går i tu. Tårar rullar. Jag tycker synd om dig och blir arg på mig själv att jag inte vågade berätta för dig min vän att han inte var den rätta - att han inte var intresserad. Jag ska börja det och jag vil och hoppas att ni accepterar min ärlighet för jag vill bara ert bästa - jag vill inte se fler tårar rinna från era kinder.

Om man ger något sitt hjärtat - vet du vad man gör då? Man behandlar det väl!