A French love

Vart tar kärleken vägen?
Försvinner allt bara på en sekund? Tar allt bara slut, den sekunden man väljer att inte leva med den personen man har träffat, lärt känna, skrattat med, sovit med. Nej, det vet väl alla att den inte gör? Men osäker är jag, för ibland känns de som att de gör de, alltså tar slut på bara den sekunden. För hur annars går de till när man slutar helt upp att säga hej? Hur kan man inte säga hej, ta en fika, skriva en rad eller liknande? Är det just för att för den personen som känner/agerar så - har förlorat sin kärlek, att den har försvunnit? Eller är det för att den personen döljer en sanning? Vart tar all kärlek vägen?

Jag har inte älskat många, men de få förundrat för just den starka gesten – borde veta det vid det här laget. En han var mäkta bra, bra på att få mig att leva, få mig att skratta, uppleva. Vi förlorade varandra på vägen efter att kärleken försvunnit. Nu är vi ett minnet blott, någon gång stöts vi på, gestikulerar, pinsam stämning och ett hej. Hur kan de bli så? När man levde så länge, så tätt in på? Det är just de, vart tar kärleken vägen? En han älskade(ar) jag än. Fast att han kanske nte vet det, fast att vi aldrig hann utforska det som skulle bli de bästa. Vi fann varandra, när vi båda behövde lyckan, drogen. Kärleken. Men vi har alltid de. Jag vet att han och jag är för evigt samman länkade. Tack för kärleken. Sen så har min kärlek spelats ut, det tar tid, man kommer tillbaka. Men som så många gånger förr, så träffar man på nitar i kärlekens lotteri. Dessa tar tid, dessa gör en liten, svaga, annorlunda, dumma. Men på ett sätt så gör dom oss starkare. Men just i mina fall, så har verkligen kärleken gått sin väg.
Ibland har jag blivit så arg, så arg för att någon leker med ens känslor, ens innersta. Men så plötsligt så står jag där själv och gör det samma. Då känner jag mig som en feg, dålig och ångest beroende person som undrar - vem fan har jag blivit? Jag är absolut inte guds bästa barn, det vet speciellt mina två systrar och min fina familj på Frösön. Alla gör vi misstag, misstag som gör oss mänsklig, svaga, ängslig, men samtidigt en gnutta eller förhoppningsvis väldigt mer förnuftig. För det är med ens vänner man ser att alla gör misstag, men man blir aldrig dömd för misstagen. Det är just det, den kärleken kommer aldrig jag behöva undrar – vart den tog vägen. För den kärleken består.