A French love

Om du och jag hade varit kvar, vart hade vi varit då. Hade vi kunnat säga hej utan att känna den där konstiga känslan. Om du och jag hade stannat, hade vi då stannat för varandra. Jag hade stannat för tryggheten, du hade stannat för mina tårar. Du släppte aldrig taget för din rädsla, jag släppte aldrig taget om känslan. Du sa hej då för något årsen. Jag sa hej då för en vecka sen. Ett värdigt avslut fick vi aldrig. Hur hade vi sett ut om vi hade fått de. Hade vi varit lyckligare, hade vi varit mer rationella. Hade du sagt hej, hade jag sluppit sagt så. Hade jag slutat funderat varför du inte vill känna dig vid mig. Hade du sluppit gå på samtal. Hade du mått bättre, hade jag mått bättre.



Tankar som kommer upp när min rationella sida och min kreativa sida förs samman. För jag tänker, jag våndas då och då. Jag skriver brev, jag knycklar ihop dom. Jag blir arg, jag blir ledsen. Jag blir ställd. Varför är det så. Varför kan du inte stanna och säga hej. Varför kan du inte skriva hej tillbaka. Jag vill ju bara höra hur du mår. Vi delade en livstid tillsammans. För så känns de ibland. En tid då vi blev de vi är idag. Men jag förorsakde mycket mer smärta än vad jag borde ha gjort. Men hjälpte du dig själv ur det hela, är det bara mitt ansvar över hur allt blev?... Bara du vet de. Jag vet inte om du läser, jag vet inte om du bryr dig om saker som jag gör. Jag vet bara att jag tycker att du är en fantastisk människa.