Tunnt.
Ibland. Ibland funderar jag skarpt på att berätta allt. Alla sanningar. Tänk om de skulle komma ut. Du skulle bli förstörd av dina sanningar. Du skulle gå under. Försvinna. Nästan. Men då inser jag, att de är inte mitt bord. Jag rycker på axlarna och inser att jag har inget behov av dig. Men du har de. Av dig, hela tiden. Liten. Tar du ansvar för dig? Jag tittar ut, jag tittar in. Jag ser. Ser du. Nej.
Kommentarer
Trackback
