A French love

Att vara männsklig är väl att kunna fela, att kunna göra misstag. Att lyssna på hjärtat, men inte på själen. Att förblindas av allt som är omkringen, alla frestelser, alla komplimanger. Att behöva behovet av bekräftelsen. För som människa är de <inte lätt att veta vad som är och inte är. Vad man ska och inte ska, känna och inte känna. Hjärtat och hjärnan är lika komplicerade och komplexa. Ibland så skulle jag vilja att bara en av dom fungerade. Skulle inte allt bli lite mindre komplicerat?

Ibland behöver man pausa, stanna upp och tänka - är de så här de ska vara, kännas? För annars så kanske allt blir ett totalt känslo-kaos och man blir helt likgiltig och bedövar känslorna med bekräftelser. Man försvinner från sig själv och ens värderingar och förvandlas till ett tomt skal. Det är ingen annan än en själv som kan skala bort de toma skalet som döljer de rätta höljet. Ens rätta jag som oftast är ett förnufftigt och sant jag.

Att blotta sig själv är en styrka, att vara sig själv kan vara en svaghet? Ångesten förekommer ofta, för att sanningar kommer fram eller tvingar sig fram. De är som sagt männskligt att fela. Men är de männskligt att vara?