A French love

Tankar. I Östersund, där bryr sig alla. Oavsett vad det är. Jag trivs bra här, men samtidigt så suckar jag ofta, ofta över dessa människor som går runt, runt och stannar där i sitt varv. Stannar i sin förtvivland. Lilly sa alltid till mig - folk snackar oavsett. Jag insåg de i sommras - men jag är inte den som orkar; varken lägga min tid till att "försvara mig" eller ge skit tillbaka. Jag är vuxen och kännde att min tid är alldeles för värdefull för att läga på nonsens. En lördag hade jag bestämt mig att jag skulle konfronterar detta, men kände att nej. Männsikor är alldeles för sårbara varelser för att attackera. Så jag lämnade det där och försökte vara vänlig, samtal lite. Jag vet inte om de gick, men jag försökte och det gör mig stolt. Jag är säker i mig själv, så jag behöver inte göra någon annan illa tillmods för min osäkrhet.

Tänk om fler kunde tänka så, tänk om du kunde göra det. Du möter mig lite varstans, du ser glad ut, hejar, snackar och ger mig kramar - men när det väl gäller, när du väl står där med ett förslag - då veknar du och vågar inte. Varför engagera sig - när du egentigen inte vill? Du är en sådan som går runt i samma spår. Du hittar inte ut ur din egen labyrint. jag tror att du kan hitta din egen väg, men då måste du lämna de gamla bakom dig, lämna dina vänner. Tyvärr så har dessa vänner förstört ditt innersta, de som gjorde dig till världens mest fantastiska människa, den där ambitiösa, trevliga, fina, varma personen du en gång var. Jag saknar dig som vän.