A French love

Ni vet när allt är så där perfekt. Som en gammal vas utan sprickor - men när som helst kan den få en defekt. En spricka. Man går som på skör tråd. I hopp om att den inte ska bli defekt. Att inte sprickan skall ta ut sin rätt och göra de som var fulländat, misslyckat. För då försvinner de, de som en gång var fulländat.
Är inte kärleken så. Fulländad tills sprickan kommer, tills alla defekter visar sig och det som en gång var perfekt blir defekt. Om och om igen kommer den där sprickan. Sprickan som gör att helheten blir till en Ohelhet. När ska man orka se till defekterna, se till sprickorna och lyssna på sitt hjärta, våga känna, våga vara. När ska man våga ställa sig på ravinens kant igen, våga lita på någon. Lita på att den personen kommer hålla i en oavsett om man väljer att ta steget ut.
Hur ska jag kunna våga lägga mitt liv i någon annans händer, hur ska jag våga lita på orden, känslorna, kärleken. När jag mer än en gång har suttit där, med gråten i halsgropen, ringar runt ögonen för att man har fått för lite sömn och för mycket hjärtesorg? Hur ska jag våga lite på mig själv igen, på mitt omdöme? För jag vill och tänker inte bli såra igen. Det gör ont, det gör det verkligen. Och för dessa människor som inte kan förstå att man kan älska någon så länge fast att man inte längre är ett, den människan har inte älskat. Den människan har inte upplevt kärleken eller så förnekar den sina känslor. Att vara förälskad är en sak - men att vara kär det är en hel vetenskap. Man måste våga öppna sig för sitt innersta, våga släppa ut de man har stängt in och när man väl har gjort det, då går det över. Då har kärleken lagt sig.
Då kan man älska igen.