Fundering kring en fråga
Dagens fundering eller kanske stora fråga är: När blir man vuxen?
Jag har tänkt en hel del på de senaste dagarna, för enligt de flesta blir man vuxen den dagen man fyller 20. Jag är 23 och ja, jag känner mig ganska så ansvarstagande och vuxen. Jag har arbete, jag har studier bakom mig och ett hem (som inte är som en skokartong). Jag är inte ute och dricker den förbjudna drycken 2-4 dagar i veckan, jag låter inte mina vänner styra mig till saker jag inte vill, står för eller vill känna mig vid. Jag låter mig själv inte bli förlöjligad, ”mobbas”, eller tillåter mig bli förnedrad. Jag tillåter ingen annan än mig själv välja vad jag vill och gör med mitt liv. Mitt privatliv – är just det – Privat. Jag anser att livet inte kan vara som det var när man var ”ung”, för den dagen jag tog av mig mössan. Den dagen steg jag ut ur ungdomens dagar och in i vuxen livet. Men nu kommer vi till den stora frågan - gör allt detta mig till vuxen? Det är de som är kruxet.
Jag vet inte. Ibland undrar jag om man någonsin vet när man verkligen har gått ifrån de glada dagarna som ung och dum och gått in i den som vuxen och ansvarstagande. För även jag gör misstag, som förmodligen skulle klassas eller gå under – ung och dum kategorin. Jag känner personer som är dubbelt så gammal som mig och inte beter sig för fem öre som en vuxen person, som gör så att jag känner att jag är vuxen. Samtidigt känner jag en 16 åring som är så vuxen och har en sådan pondus – att jag känner mig ung. Så i det stora hela blir ekvationen 50/50?
Jag har tänkt en hel del på de senaste dagarna, för enligt de flesta blir man vuxen den dagen man fyller 20. Jag är 23 och ja, jag känner mig ganska så ansvarstagande och vuxen. Jag har arbete, jag har studier bakom mig och ett hem (som inte är som en skokartong). Jag är inte ute och dricker den förbjudna drycken 2-4 dagar i veckan, jag låter inte mina vänner styra mig till saker jag inte vill, står för eller vill känna mig vid. Jag låter mig själv inte bli förlöjligad, ”mobbas”, eller tillåter mig bli förnedrad. Jag tillåter ingen annan än mig själv välja vad jag vill och gör med mitt liv. Mitt privatliv – är just det – Privat. Jag anser att livet inte kan vara som det var när man var ”ung”, för den dagen jag tog av mig mössan. Den dagen steg jag ut ur ungdomens dagar och in i vuxen livet. Men nu kommer vi till den stora frågan - gör allt detta mig till vuxen? Det är de som är kruxet.
Jag vet inte. Ibland undrar jag om man någonsin vet när man verkligen har gått ifrån de glada dagarna som ung och dum och gått in i den som vuxen och ansvarstagande. För även jag gör misstag, som förmodligen skulle klassas eller gå under – ung och dum kategorin. Jag känner personer som är dubbelt så gammal som mig och inte beter sig för fem öre som en vuxen person, som gör så att jag känner att jag är vuxen. Samtidigt känner jag en 16 åring som är så vuxen och har en sådan pondus – att jag känner mig ung. Så i det stora hela blir ekvationen 50/50?
Kommentarer
Trackback
